Christer Carlsson hade suttit och diskuterat
poesi hela natten, så han vaknade sent
på eftermiddagen. Han upptäckte genast
att något var fel, allt var utbytt med exakta
kopior i plast. Alla människor, djur, stolar,
böcker, ja, precis allt var utbytt. När
han skulle borsta tänderna upptäckte han
att det kom rödvin repektive vitt vin ur kranarna.
Tandborsten inledde ett samtal om neorealistisk
postmodernism. Förvirrad och med oborstade
tänder gick Christer ut för att få
lite frisk luft. Men luften var tjock av röken
av franska cigaretter och den sträva doften av
Camel utan filter. Människorna som spatserade
omkring diskuterade konst, musik, litteratur och Mikael
Wiehes senaste. Alla hade svarta baskrar och runda
glasögon. Där Servus låg kvällen
innan, låg nu ett nattöppet fik med så humana priser att det passade hans halvtaskiga kulturarbetarlön alldeles ypperligt. Faktum var att det låg fik längs med hela gatan. Han sprang genast in i närmaste kafé och beställde en kopp svart java och började diskutera teater med sin bordsgranne. Det som förvånade Christer var att bordsgrannen faktiskt blev intresserad. Fantastiskt! det hade aldrig hänt förut. De höll på i all evighet, bokstavligen talat.

Vad Christer inte hade förstått, var att han dött i en överdos kaffe kvällen innan och hamnat i himlen.